Jag går på en kyrkogård bland smidda vårdar,
ser ner i dalen, över bergen
och tanken vänder åter in i tiden,
då röken steg från hyttor, milor och små järnbruk.
Jag känner odalmannens glädje över goda skördar,
sorgen över missväxtens plåga.
Jag ser en lies jämna drag i råg och havreåker
och glada räfserskor som sammanbinder
gyllengula ax med kraft för daglig gärning
Då malmen bröts i dunkeldjupa skogar,
där malmen fanns i väntan på att smältas,
man byggde de små hyttorna och på dess härdar,
man eldade med kol och utav hettan,
den svarta malmen rodnade och smälte
och rann som lavan ned i tackjärnsformen.
Tackorna som sedan bars av pråmar,
om sommaren på vattendragens armar,
som vintertid till slädars jämmer,
drogs bort av stretande små arbetshästar,
kom sen till järnbruk liggande vid vita forsar.
Och där fanns stångjärnshammaren och vattenhjulet,
och smederna som under hammaren smidde
de hårda tackorna till långa stänger
av järn och stål som lydigt lät sig formas
av väldiga men konstfarna händer.
En del av järnet blev på kyrkogården
till smidda vårdar formade av sorgen,
de stå med höstens vindar lekande i löven,
det susar, klingar och för den som lyssnar,
det hörs ett spel, en ändlös melodi-
en sång om släkters vandring, fäders själatåg.
De står där som symboler för människan och tiden.
På det ena återspeglas brudens glädje med en krona
och klocksmedsvården bär siffertavlor,
som mäter tid för födelsen och döden
och smedens, åkermannens redskap ser man på ett anat
ej mera brukade med skaparandens glädje,
men fallna ur för evigt slutna händer.
Och smederna som smidde dessa vårdar-
man talade om deras milda ögon
och hår svart som kolet
och lynne lika hett som smältan uti härden,
och lika lätt man sade de hade
till glada varma skratt som bittra tårar.
För många hundra år sedan kom de över havet,
och smidets hemlighet de förde med sig.
De lärde oss besegra järnets hårdhet-
kanske i förhoppning att här finna
ett möjligheternas drömda land.
Många fick ej se sitt hemland mera,
men satt vid källorna i minneslandet
och såg det svunnas bilder återspeglas
i släkt och vänner, stolta traditioner.
Vi ströko deras gamla namn och gav dem nya,
och modersmålets ord som vi kände-
vi tog dem från sjöarna och bergen,
från skogens djur och fåglarna och träden.
Var det för slitet, hettan, sotet,
för att behaga, glädjen att få smycka,
för att få skapa skönhet åt de kära,
för att få hylla fäders tro och anor,
då de av järnet smidde livet, trädet,
som varsamt formades mot himlen, ljuset
med tanken vänd mot något skönare än jordelivet?